Min nyrenoverade kont på 40 liter var redo att fyllas. Termosen var laddad. Platsen utvald (efter enkelhet med bil) och så var det dags. Årets första blåbärsutflykt, denna gång tillsammans med min syrra och hennes familj. Platsen hade jag bestämt, enkelt att komma fram med bil och jag trodde eller hade för mig att just här var det gammal granskog som defenitivt borde innehålla blåbär, just detta blåbärsår. Väl på plats, ett snabbt resonenmang och vi gick in på översidan vägen. Och vad kom vi till? Ett sandtag med lite tallskog, lite älgspillning, lingonris och en huggorm.

Skam den som ger sig, väl tillbaka till bilen tog vi raska steg åt andra hållet. Ner på en hästväg och vips var skogen där. Granarna sträckte på sig mot skyn och vid rötterna skymtades blåbärsris. Samtidigt som entén till skogen skulle göras insåg vi att det var mer eller mindre som att vara på blåberstippen. Skräp och åter skräp. Tålamodet började sakta överge oss, vi bestämde oss att raskt ta oss ut i öppet landskap och fika och inta reservplanen, hallon.

Med välmätta magar och ett nytt gott humör började vi titta oss omkring. Några få hallonbuskar utan bär och vi packade ihop och for hem, bärlösa men nöjda.